Cillans liv version 24

Då har jag bara en dag kvar på min hundtjänstgöring. I morse gick vi ut strax före 9 så vi inte skulle möta någon, det gick bra. Hundarna var duktiga och vet att det inte blir en lång promenad utan att dom ska passa på att göra sina behov och springa av sig lite, sen har jag och Clinton sovit till 14, hade kunnat sova flera timmar till känner jag i kroppen, men jag steg upp och gick ut så hundarna fick kissa. Sen städade jag i ordning lite i köket och dammsög nedervåningen, det tog inte många minuter ändå har jag dragit mig för den där dammsugningen i flera dagar.

Björn kommer hem om en timma, då får han gå en lite bättre promenad med hundarna, Clinton sitter ute och väntar på honom. Det är jätte skönt väder så jag önskar jag kunde vara ute med dom. Men nu är det som det är, jag försöker intala mig själv att det bara är två veckor kvar nu, men jag har på känn att det blir längre än så.

Har knappt sovit alls i natt, har haft ont i tänderna. Mest i den tanden jag lagat men även i dom andra tänderna både uppe och nere på den sidan. Jag misstänker att jag legat och bitit tänder varje natt för det har bara blivit värre och värre, nu hade jag ont i hela käken också, känns som allt är inflammerat. Och så fort jag verkligen försöker tänka på att slappna av i käken och inte bita ihop tänderna alls så slutar det nästan helt att göra ont. Ska vara försiktig att tugga på sidan jag lagat hålet nu ett tag så kanske det gå över.

Kan inte påstå att jag vänt på dygnet, jag har bara helt tappat bort alla slags sovrutiner. Jag sover när jag är trött, oavsett vilken tid på dygnet det är. Igår vaknade jag kl 6 och var vaken till 9, sen sov jag till 12, efter det var jag vaken ända till 23, så sov jag till 02, var vaken till 05, sen sov jag till Ruffsan väckte mig 8.30. Nu är jag jätte trött igen så jag tänkte sova en stund och sen duscha. Har lovat att åka och hälsa på min moster idag på förmiddagen också. Får se hur det blir med det.

I morse blev jag väckt kl 5 av Ruffsan som hade ont i magen, sen dess har jag sprungit ut med henne varannan timma. Precis när jag kom in med henne första gången började Clinton spy. Så det var bara att börja torka spya, och varva det med att gå ut med Ruffsan som hade världens diarré. Bättre dagar har man haft. Clinton verkar må bättre nu iallafall. Nu längtar jag bara till husse kommer hem så jag får lite avlösning. Jag som hade mycket saker att göra idag, har försökt få lite sömn mellan varven här men jag är helt slut ändå. Nu sover båda hundarna så jag tänkte passa på att rensa min garderob.

Spännande liv man har!

Jag behöver storstäda hela huset också, någon frivillig vänlig själ som vill hjälpa till?
Får gå till moster och beklaga mig lite, hennes favorit sysselsättning är att städa och hon kommer säkert erbjuda sig.
Det är ju inte direkt stökigt, men det behöver dammtorkas och skuras och sånna tråkiga saker. Visst skulle jag kunna få Björn att hjälpa till men han har inte riktigt samma syn på städning som jag och tycker att det som inte syns finns inte. När han städar samlar han ihop så mycket saker som han kan och trycker in det i nåt skåp.

Tänk att det om en månad är 3 år sen jag flyttade tillbaka till Kiruna. Känns som att det var rätt beslut att göra, för oss båda egentligen. Mycket har hänt sen dess, både bra och dåliga saker. Men det är väl så med livet, allt kan inte bara vara uppåt hela tiden. Saknar lilla Dibbe gubben. Det är över två år sen han dog. Jag kommer ihåg när jag precis varit hos veterinären med honom, när jag hållt honom i min famn för allra sista gången, hur det kändes, hur ont det gjorde. Som att hela mitt inre höll på att slitas i stycken. Det var nog både chocken över att jag kom in med min katt, som jag inte trodde var speciellt sjuk, blir anklagad för att vanvårda honom, och sen säger dom att jag måste avliva honom nu eller så får jag ta hem honom och låta honom plågas till döds för veterinären skulle sluta tidigare den dagen. Jag blir nästan illamående när jag tänker på hur dom där veterinärerna behandlar djur som dom inte är något värda. Och att jag fick vara där ensam, kunde inte få tag på Björn på något sätt eftersom han jobbar underjord, det var ju hans katt från början. Efter det har jag aldrig satt min fot på veterinärstationen ensam. Då när jag satt i bilen och skulle åka hem, med en tom bur, när allt gjorde så fruktansvärt ont så önskade jag att tiden kunde gå, att jag bara kunde vakna upp en dag när det inte gör så ont längre. Och det tog väl någon vecka innan jag kunde sluta tänka på det hela tiden, då blev det genast lättare. Men det gör fortfarande ont, när jag plockar fram minnena då och då. Men det kan vara bra att ibland påminnas om vad man haft och vad man förlorat, för att ta till vara och uppskatta det man har.

Tre år har gått fort, och det har hänt mycket, mycket har förändrats på tre år. Det får en att undra vad som kommer hända de närmsta tre åren.

Jahapp, då blev man väckt nyss av ett sms från min kära mamma att hon och moster kommer och hälsar på vid 12 tiden. Då var det bara att stiga upp och börja städa när pedant 1&2 kommer. Nåja, vi hade ändå tänkt städa idag så det är väl bra med lite press, annars är det himla lätt att jag börjar pyssla med andra saker. Frukost först.

Lite saker har jag fått gjorda idag. Imorgon ska vi börja städa här. Missade att det var röd dag idag, och stängt överallt, så vi åkte till coop i morse för att köpa de där trådbackarna. Men det var bara att vända och åka hem igen. Ingen post kom det heller, varför kan inte brevbärarna jobba alla dagar, och båda förmiddagar, eftermiddagar och nätter? Det tycker jag hade varit bra. Nu börjar vi få i ordning i baby/gästrummet. Spjälsängen ska stå där, men på nätterna kommer lilla bebisen sova med oss i sängen, åtminstone till att börja med, sen får vi se. 39 dagar kvar till den 14 februari, det är inte speciellt länge. Nu är det dags att sova.