Fast i ödemarken.
Igår efter vi varit och åkt runt lite på stan så bestämde vi oss för att åka till Luossatoppen för att kvällsrasta hundarna, kl 21. Så vi åker upp vid slalombacken och ser att dom plogat vägen som går dit bak. Super bra; tänkte vi som börjar åka efter den, men halvvägs tar den plogade vägen slut och det övergår till bara skoterspår. Då frågar jag Björn om han verkligen ska köra där. Jag ser att det kört bilar där innan men det såg hemskt spårigt ut. Och han svarar att det är minsann inga problem för det är så hårt packat. Så han tar sats och kör och kommer ca 3 meter sen sitter vi fast som berget. Gissa om jag var glad då. Typiskt honom att aldrig kunna lyssna, att alltid vara sån besserwisser och veta bäst själv. Det där fick han sen höra hela kvällen. Så där står vi i kolsvart mörker, som tur är hade vi ficklampa. Björn står där en halvtimma och försöker sparka bort lite snö och sen backa med bilen vilket gör att det bara gräver ner sig ännu mer. Jag står där med magen i vädret och fryser eftersom jag inte längre kan stänga jackan. Vid 21.40 så säger jag åt herr "jag kan själv" att det börjar bli dags att ringa om hjälp nu om han ska ha hjälp för folk går ju och lägger sig. Motvilligt försöker han få tag på någon.
Under tiden kommer den en joggare förbi, och han tror att han kan köra loss bilen, han bara gasar på och bilen kommer såklart ingenstans. Sen kommer det en till joggare som försöker med samma sak, till och med när Björn säger att det inte går. Men dom försökte ju iallafall hjälpa. Men det där är väl ett typsikt man-syndrom att tro att dom alltid kan bäst.
Björns försök att få tag på någon gick inge vidare eftersom fr flesta börjar kl 5 på morgonen, och han inte vill ringa så sent till dom, han ringer en arbetskompis som tyvärr hade magsjuka. Men tillslut där efter 22 får han tag på en annan jobbarkompis som kunde komma och hjälpa.
Då kommer två turister som står längre in efter vägen, dom hade lyckats att komma ända dit bort, men nu kom dom inte därifrån för vi blockerade hela vägen. Så killen stannade och hjälpte till och skotta och greja när äntligen Björns arbetskompis kom med spade och andra praktiska saker att ha när man kört fast.
En joggare till dyker upp och försöker hjälpa till. Men han ger också upp. Snön är hård som berg eftersom det varit så varmt idag och det var så hårt packat och under bilen har det nästan blivit helt till is eftersom vi stått med bilen på i 2 timmar. Ett gäng med 8 fransmän dyker upp och jag går och gömmer mig i bilen. En stund efter dom gått förbi så hör vi dom skrika, vi trodde det hade hänt nåt, och det hade det ju visserligen också- det hade blivit norrsken.
Strax efter 23 var vi lös, och den där killen och tjejen med andra bilen fastnade inte heller för dom såg nu vilken sida dom skulle göra på, men dom fick gasa som fan. Det kändes himla skönt att få komma hem sen. Vi hade nog suttit där än om det inte varit för att jag tjatat på Björn att ringa om hjälp, och vi hade inte suttit fast från första början om han för en gångs skull lyssnat på mig.
Under tiden kommer den en joggare förbi, och han tror att han kan köra loss bilen, han bara gasar på och bilen kommer såklart ingenstans. Sen kommer det en till joggare som försöker med samma sak, till och med när Björn säger att det inte går. Men dom försökte ju iallafall hjälpa. Men det där är väl ett typsikt man-syndrom att tro att dom alltid kan bäst.
Björns försök att få tag på någon gick inge vidare eftersom fr flesta börjar kl 5 på morgonen, och han inte vill ringa så sent till dom, han ringer en arbetskompis som tyvärr hade magsjuka. Men tillslut där efter 22 får han tag på en annan jobbarkompis som kunde komma och hjälpa.
Då kommer två turister som står längre in efter vägen, dom hade lyckats att komma ända dit bort, men nu kom dom inte därifrån för vi blockerade hela vägen. Så killen stannade och hjälpte till och skotta och greja när äntligen Björns arbetskompis kom med spade och andra praktiska saker att ha när man kört fast.
En joggare till dyker upp och försöker hjälpa till. Men han ger också upp. Snön är hård som berg eftersom det varit så varmt idag och det var så hårt packat och under bilen har det nästan blivit helt till is eftersom vi stått med bilen på i 2 timmar. Ett gäng med 8 fransmän dyker upp och jag går och gömmer mig i bilen. En stund efter dom gått förbi så hör vi dom skrika, vi trodde det hade hänt nåt, och det hade det ju visserligen också- det hade blivit norrsken.
Strax efter 23 var vi lös, och den där killen och tjejen med andra bilen fastnade inte heller för dom såg nu vilken sida dom skulle göra på, men dom fick gasa som fan. Det kändes himla skönt att få komma hem sen. Vi hade nog suttit där än om det inte varit för att jag tjatat på Björn att ringa om hjälp, och vi hade inte suttit fast från första början om han för en gångs skull lyssnat på mig.
Kommentarer
Trackback