Gråszonen.
Mitt och Verros nyårslöfte om att vi skulle åka till amsterdam och prova minst 10 olika sorters knark det här året kan man säga helt har misslyckats. Jag kommer inte riktigt ihåg varför just det var vårat nyårslöfte, men jag antar att vi båda var less på världen och livet. Men jag antar att knark inte är någon vidare lösning. Jag som knappt druckit någon alkohol i år, enda gången jag varit full var i maj, och det ledde ju till en mindre katastrof. Förutom det ligger väl mig alkohol konsumtion på ca 3 glas vin från januari till nu. Visst, förut så kanske jag gick ut en aning oftare, och blev då också i regel rätt så dyngrak. Men då var det mer i sällskap av vänner, men också för att då och då kunna bara låta bli att tänka och analysera, utan bara vara den jag vill vara, glad, öppen, spontan. Men det var på tiden när jag var så djupt ner i träsket man bara kan komma. Men på nåt konstigt sätt så känns det att mitt liv var mer innehållsrikt när jag var deprimerad, och varje dag bestod av oändlig ångest och panikångest attacker, som att mitt liv var mer intressant då, när allt var så svart. Nu verkar jag ha kommit in i någon slags gråzon, när inget spelar någon roll, jag är inte glad, men jag är inte ledsen heller. Förut fyllde jag min dagbok med hur hemskt mitt liv var, och att det inte fanns någon mening, mörka tankar, mörka handlingar, sorgliga dikter om krossade hjärtan och liv som inte hade någon mening. Då hade jag i alla fall det. Och ärligt talat så verkar folk gilla att läsa sånt. Men nu, om jag överhuvudtaget skriver något, så blir det något i stil med "idag var jag på coop och köpte hårdbröd, för jag hade fått en rabatt kupong med posten", och vem fan tycker det är intressant att läsa sånt?
Visst, jag mår relativt bra nu, ingen ångest, inga försök att dämpa smärtan inombords, eftersom den också suddats ut. Man kan säga att jag är lycklig, jag har en pojkvän jag älskar, 4 underbara djur som förgyller mina dagar, jag bor i samma stad som min familj igen, i en lägenhet man inte får cellskräck i och jag har ett jobb som jag tycker är helt okej. Men ändå känner jag att det är något som fattas, och jag vet inte riktigt vad. Det jag vet är att mitt liv känns ganska meningslöst, jag vill som göra något större, utvecklas, inte bara så stilla på samma ställe och trampa. Jobbet som personlig assistent kändes givande från början, när det var nytt, då kände jag en verklig glädje varje dag efter jobbet när jag ännu en dag spenderat för att göra livet bättre för någon annan. Men nu, nästan ett år senare är jag ganska less, det finns inga utvecklings möjligheter överhuvudtaget, det jag kan, kan jag och mer än så blir det inte. Nu går allt bara på rutin. Jag vill på något sätt få utlopp för all min kreativitet som finns inom mig men som aldrig kommer till sin rätt. Jag vet inte vad jag vill bli, eller överhuvudtaget vad jag vill göra, så jag har inget som helst mål att arbeta mot. I grund och botten har det inte hänt ett skit sen förra året, jag är fortfarande lika vilsen som jag var då. Jag har befunnit mig i den här gråzonen i 1,5 år, och jag har ännu inte minsta idé åt vilket håll jag är påväg. Det känns som om jag kommer bli kvar här för alltid. Så på det sättet förstår jag nog ändå varför jag och Verro hade det där nyårslöftet, vi ville helt enkelt bryta mönstret, och göra något som ingen förväntar sig av oss, vara oansvarig och göra något så radikalt. Men det kommer nog aldrig hända, jag är ingen person som är oansvarig, jag gör aldrig något radikalt, även om jag vill. Jag är väl för feg helt enkelt. Dessutom gillar jag ansvar, då känner man sig åtminstone lite viktig. Men det skulle vara skönt att nån gång då och då få släppa allt ansvar jag faktiskt tar, och bara vara lite oansvarig. För mig har det aldrig handlat om att gå ut och festa och ha kul, visst har jag haft kul, men det har mer handlat om att supa bort förståndet för en kväll och kunna släppa allt ansvar för en gångs skull. Det är väl också därför jag har haft en förmåga att dricka lite för mycket när jag väl druckit, så man inte råkar nyktra till och få ångest för hur man betett sig. Nej, det får man sin beskärda del av dan efter iallafall.