Cillans liv version 24

..och ännu inte ett enda julpynt hemma hos mig. Ska väl ta tag i det där nästa vecka efter vi fått sakerna från ikea. Hänga upp lite julgardiner och sånt iallafall. Nu är Björn på väg med Clinton och sparken och köpa en julgran till oss som vi ska ha på gården. Jag ska värma lite fika. Bakade pepparkakor igår, och för två veckor sen bakade jag lussekatter och bullar. Vi skulle gå på julskyltningen med Clinton idag, men den började så sent så det blev inte så mycket av det. Idag ska vi till mamma och pappa och äta god middag, och efter det ska vi börja göra våra islyktor som vi ska ha på framsidan.

Det är inte ens december och jag är redan less på snön och vintern och allt som hör där till. Har plogat gården i nästan två timmar. Jätte kul! Och bilen är helt snöig och isig och det känns bara jobbigt att behöva åka nånstans. Inte nog med det så är det ganska jobbigt att gå ut med hundarna när man måste plumsa i flera kilometer djup snö. Hela dagen har känns jobbig. Allt känns meningslöst och deprimerande. Fy fan säger jag bara! Vill helst bara lägga mig under täcket sova bort några månader.

Mitt liv just nu består av två problem, det ena större än det andra.
1. Clinton har kommit i en fruktansvärd trotsålder och lyssnar inte alls på nånting jag har att säga.
2. Ruffsan har blivit fläskig.

Till problem 1: Under forna tiders hundkurser så fick jag lära mig att när man tränar inkallning så måste man vara roligare/mer intressant än det hunden gör eller springer till. Och den teorin fungerar ju egentligen inte alls. Hur i helvete ska jag kunna vara roligare än en ekorre? Eller en hund som kommer springandes. Vad jag än gör så är jag sist på rolighetslistan. Får Clinton syn på nån hund eller människa eller annat djur så kopplar han bort allt och sätter fullt fart och mejar ner allt i hans väg. Jag har aldrig varit med om en hund som blir så överlycklig över att träffa på vad som helst egentligen. Jag kan ju säga att alla blir inte överlycklig när det kommer en stor vit isbjörn i 400km/h emot dom, oavsett om han gör det för att han är glad och bara vill hälsa. I försök med att göra något åt det här problemet har jag varit på en liten kurs hos min morbror som är duktig på det här med hundar, Han gav mig väldigt många användbara tips. Och Clinton har faktiskt börjat gå fint i kopplet, så länge vi inte möter någon eller går med någon annan hund än Ruffsan. Men själva inkallningsträningen verkar inte bita på honom. Eller det fungerar ganska bra när man har honom i koppel, för då får man ju tag på honom om han inte gör som man säger. Så varje promenad innebär en brottningsmatch med Clinton, han försöker hela tiden trotsa mig och göra allt han inte får. Jag hoppas det går över fort och snart!

Problem 2: Ruffsan har blivit en gammal latmask. Hon bara äter och ligger i soffan och sover. När vi är ute och går så avviker hon inte från stigen en enda centimeter, och stannar jag en enda sekund så sätter hon sig och väntar. Och när hon känner att hon gått klart så vänder hon helt enkelt och går hem. Hon har blivit så fruktansvärt glupsk och äter allt som kommer i hennes väg. B har börjat ta med henne ut och jogga så hon måste röra på sig, men hon har ingen vidare lust att följa med.

Hej alla trogna läsare, dvs Össe med släkt!
Nu är jag tillbaka från 3 månader och 3 veckors bloggtorka.
Japp, det är sant.
Kände att det var dags nu.

Välkomna tillbaka!