Söndag igen
Jag har knappt hunnit märka att det varit helg, plötsligt var det bara söndag eftermiddag. Jag har varit helt däckad hela helgen. Det har varit en väldigt tuff vecka. Igår kväll satt jag och pysslade lite med powerpoint presentationen som ska vara klar imorgon, och ikväll ska jag göra dom där säkerhetsföreskrifterna. Har drömt att jag hackat sten i jakt på diamanter och guld i natt igen. Jag tror jag fått diamantfeber sen i fredags. Idag var jag ute på en långpromenad med Ruffsan i det fina vädret. Sen har vi mest vilat. Var och handlade lite, tänkte göra fruktsallad, MUMS! Håller på att ladda ner en film som verkar bra som vi ska se ikväll.
Idag är det en månad sen jag reserverade J-S, vi längtar till han kommer hit. Hoppas det inte dröjer allt för länge.
Idag är det en månad sen jag reserverade J-S, vi längtar till han kommer hit. Hoppas det inte dröjer allt för länge.
Att hjälpa andra..
Man kan inte rädda hela världen. Jag ser ingen mening med att spara in här och där, eller betala pengar till all möjlig forskning eller organisationer. Jag tror inte överdrivet mycket på det här med växthuseffekten. Visst påverkar det lite, men jag tror inte på att vår miljö påverkas så mycket som det skrivs om. Det finns faktiskt forskning om att det knappt påverkas alls. Men självklart så ska man inte överdriva förbrukningen, eftersom alla dessa naturtillgångar kommer ta slut snart om vi fortsätter i den här takten. Sen det här med att skänka pengar till alla möjliga organisationer mot alla möjliga sjukdomar, vem hjälper man då egentligen? Och att ge pengar till rädda barnen eller nåt liknande, hur många hjälper man då? Vet man överhuvudtaget var ens pengar går? Tror dom som skänker en hundralapp per år att dom gjort sitt, att dom bidragit till en bättre värld? Jag skänker inte pengar, inte för att jag inte vill hjälpa, eller för att jag inte bryr mig. Det finns så mycket lidande här i världen. Men jag måste först och främst se till att dom jag älskar mår bra, och lösa mina egna problem. Jag stiger upp varje dag med målsättningen att vid dagens slut vara nöjd med mig själv och mina handlingar. Man måste tänka igenom vad man står för egentligen, och vad som är viktigt för en själv. Mina djur är viktiga för mig, och istället för att ge några hundra per år till en djur organisation så väljer jag att hjälpa ett djur, en hund eller en katt och ger den så mycket kärlek som jag bara kan. Det tycker jag är viktigt. Då känner jag mig nöjd med mig själv.
Lucky number 13
Igår vann jag något för första gången. Igår var jag bäst för första gången. Det var visserligen ingen stor sak i sig, vi har haft en 3 dagars kurs i geologi, och som slutprovet fick vi 15 stenar som vi skulle sätta namn på, till hjälpmedel hade vi en lista var det stod olika namn och dess egenskaper. I tre timmar höll vi på med det där. Precis innan vi skulle rätta så sa jag till min kusin att vi iallafall skulle ha rätt på en, magnetiten, eftersom det var den enda som var magnetisk. Det kändes som att det hade gått helt åt helvete. Men tydligen inte, vi var dom enda som fått alla rätt! Och vi vann två bergskristaller. Jag har aldrig tur, jag kommer aldrig först, jag blir aldrig vald, jag är alltid den eviga tvåan. Så igår var jag nervös hela eftermiddagen att nåt hemskt skulle hända bara för att väga upp den tur jag hade tidigare på dagen. Kanske surfar jag på en framgångsvåg nu?
Jag tror jag egentligen tycker det är skönare att vara tvåa, slippa bli uppmärksammad. Igår var det nästan som att jag ville ställa mig upp och be om ursäkt till alla för att jag fick mer rätt än dom. Jag kände mig skyldig som en tjuv. Som att jag fuskat mig igenom hela provet. Men det hade jag ju inte. Jag måste nog försöka tillåta mig att få vara stolt över mig själv ibland. Man kan inte gå runt och be förlåtelse för att man existerar hela tiden.
Jag tror jag egentligen tycker det är skönare att vara tvåa, slippa bli uppmärksammad. Igår var det nästan som att jag ville ställa mig upp och be om ursäkt till alla för att jag fick mer rätt än dom. Jag kände mig skyldig som en tjuv. Som att jag fuskat mig igenom hela provet. Men det hade jag ju inte. Jag måste nog försöka tillåta mig att få vara stolt över mig själv ibland. Man kan inte gå runt och be förlåtelse för att man existerar hela tiden.
Ruffsan min älskade ängel.
Hade det inte varit för Ruffsan så är det frågan om jag överhuvudtaget hade levt idag, så dåligt som jag mådde där ett tag. Allt som gjorde ont, all sorg, all ångest, all ensamhet. Ingen kan förstå vad jag gick igenom. Inte ens mina bästa vänner såg det, eller ville se. Men sen kom Ruffsan, en rädd liten oskyldig varelse som behövde min kärlek mer än allt annat. Hennes ögon fick mig att smälta inombords. Där var jag, redo att ge upp, men så kom hon, min ängel. Det finns inget i världen som jag är så tacksam för som för Ruffsan. Hon är mitt liv, djuren är mitt liv. Dom kommer alltid i första hand, ingenting kan någonsin ändra på det. Visst blev inte allt en dans på rosor för det, men jag hade åtminstone en anledning att kliva upp på morgonen. Jag kommer ihåg att Ruffsan väckte mig kl 4 varje morgon första veckan, jag klev upp, vi tog en promenad, så fick hon mat i sängen, rostbröd med ost och smör på. Av någon anledning var det det enda hon vågade äta, det kanske var för gott för att motstå eller nåt. Hela dom två-tre första veckorna vågade hon inte gå ner på golvet, enda gången hon inte låg i sängen var när vi var ute. Det tog månader innan hon vågade sova på golvet, och smyga ner för trappen. När jag tänker på det så kan jag inte förstå att det är samma hund. Vilket arbete det har varit, och fortfarande är. Hur många gånger har jag inte önskat att hon skulle vara som alla andra hundar? Men hon är inte som alla andra hundar, hon har aldrig varit det och kommer aldrig bli det, och det spelar ingen roll. Hon är min, och jag älskar henne, och jag skulle aldrig vilja ändra på henne.
Ruffsan ca 7 månader, då hade hon bott hos mig i två månder.
Ruffsan 3 år, förra året på semestern. Hon har blivit lite hårigare.. :)
Ruffsan ca 7 månader, då hade hon bott hos mig i två månder.
Ruffsan 3 år, förra året på semestern. Hon har blivit lite hårigare.. :)
Helgen lider mot sitt slut.
Så var helgen över. Veckan har bestått av skola, feber och magsjuka. Mindre trevligt alltså. Har faktiskt längtat lite till skolan nu i helg, är så roligt att ha några andra personer att prata med som omväxling. Jag trivs jätte bra. Igår var jag och åkte skridskor med Magda, det var ju några år sen jag åkte sist, 6 år närmare bestämt. Idag har jag inte gjort så mycket. Har varit jätte trött så jag har bara varit ut några korta svängar. Ska snart gå och lägga mig så jag är pigg imorgon. Snart har det gått 4 veckor sen jag reserverade Junior-Stuart, men jag har ännu inte hört något. Jag väntar och väntar och väntar. Ruffsan har haft ont i magen idag, vilket hon alltid verkar ha efter hon varit hos mamma och pappa, jag undrar vad dom matar henne med? Mamma erkänner ingenting. Men jag vet att det brukar slinka ner lite allt möjligt där. Har nyss duschat och sitter här och och njuter av att det inte är min tur att ta kvällspromenaden, nu när det ändå är 24 minus ute. Godnatt.
3år.
Idag fyller Magdalena 3 år, jag köpte en pippi tshirt, en ´lördagsgodis´skål och en barbapapa bok åt henne. Har spenderat hela förmiddagen med Verro på stan vi var och åt grillade mackor på kafé rost, och shoppade lite. Finns ju förstås inte sådär jätte mycket att shoppa här. Är ledig ännu imorgon sen är det tillbaka till verkligheten igen. Trollet verkar ha fått öroninflammation i höger öra, tur att jag har mitt eget lilla djurapotek här, så man inte behöver springa till veterinären hela tiden. Annars har det inte hänt så mycket här, har bara tagit det väldigt lungt hela helgen. Imorgon har jag lovat Magda att vi ska åka skridskor om det inte är för kallt.
Café au chocolat
Idag hade vi rundvandring på lkab, det började lite lungt och stillsamt i besöksgruvan, men efter det skulle vi på guidad tur på sovringen, anrikningen och kulis. Redan på sovringen så kände jag skräcken, trappa upp och trappa ner, smala, hala, branta gallertrappor. Där gick vi upp och ner för trappor i över en timma, jag kommer knappt ihåg vad jag såg. Efter det tänkte jag att värre än såhär kan det ju inte bli. Men fel hade jag, på kulis var det lite mer att se, men även där blev det att gå upp och ner 1000 gånger i dom där gallertrapporna, när man dessutom var där vid graten och kilnen så var det varmt som i en bastu. Slutligen när vi var i anrikningen, så var det som ett enda stort gallertrapp maraton. Det enda vi egentligen hann se där (förutom arslet på personen som gick före i trappan, och själva trapporna) var klaserskruvarna. Så man kan säga att vi gick upp och ner i trappor i nästan 4 timmar. Visst var det jobbigt, men det värsta var ändå att gå ner för trapporna, jag har ju trappskräck sen jag ramlade i en trappa förra året. Så fort jag ska gå ner i en trapp så måste jag hålla i mig krampaktigt, helst med båda händerna och gå ner jätte sakta. Det hjälpte ju inte heller att man hade stövlar stora som båtar på sig. Men men, det var ju inte det jag ville komma till, utan att jag är trött och sitter här och dricker café au chocolat för att jag ska kunna hålla mig vaken några timmar till. Jag hatar egentligen kaffe, men den sorten är den enda jag kan dricka utan att behöva spy i närmsta buske. Förhoppningsvis blir jag lite piggare. Måste plugga lite till provet på hela malmprocessen imorgon.
En evig väntan..
Har inte hört nåt om vovven ännu, inte om när han kommer eller nåt. Känns som om jag väntat i flera år, men i själva verket är det ju bara en vecka. Det kunde ju ta 4-8 veckor innan han kommer. Jag hoppas det blir snart. Idag har jag varit på min utbildning, dag 2, jag tycker att det verkar riktigt intressant. Imorgon är det studiebesök på lkab.
Hur länge ska det här hindra mig? När ska jag kunna gå vidare? Kommer jag någonsin kunna släppa dessa tankar?
Hur länge ska det här hindra mig? När ska jag kunna gå vidare? Kommer jag någonsin kunna släppa dessa tankar?
Dumle
Igår när jag var på ÖB en sväng så kände jag mig lite smått sugen på godis, så köpte jag en liten påse av mina nya favoriter Dumle Orange Mango, men så gjorde jag en stor upptäckt, alldeles bredvid hängde en ny smak, Dumle Apple Pear. Och det lät hemskt intressant, så jag tänkte att jag skulle prova dom. Dom var ju inte lika goda som orange mango, men helt okej faktiskt. Det smakar som en blandning av piggelin och dumle. Men jag kommer nog ändå hålla mig till mina orange mango i fortsättningen. Inget kan slå apelsin choklad. Som marabou mjölkchoklad med apelsin krokant (eller always) och Polly Orange. Gott gott.
Idag har jag varit på första dagen av min utbildning, det verkar himla spännande. Idag tänkte jag även börja min skidkarriär, men det sket sig när jag såg att det stod -23 grader på termometern. Så jag får helt enkelt vänta lite med det tills det blir en aning varmare.
Everything
Find me here, and speak to me.
I want to feel you, I need to hear you.
You are the light that's leading me
to the place where I find peace again.
You are the strength that keeps me walking,
you are the hope that keeps me trusting,
you are the life to my soul.
You are my purpose, you're everything,
you hold me in your hands, you won't let me fall.
you steal my heart and you take my breath away.
would you take me in, would you take me deeper now?
And how can I stand here with you,
and not be moved by you?
How could it be any better than this?
I want to feel you, I need to hear you.
You are the light that's leading me
to the place where I find peace again.
You are the strength that keeps me walking,
you are the hope that keeps me trusting,
you are the life to my soul.
You are my purpose, you're everything,
and how can I stand here with you
and not be moved by you?
How could it be any better than this?
you hold me in your hands, you won't let me fall.
you steal my heart and you take my breath away.
would you take me in, would you take me deeper now?
And how can I stand here with you,
and not be moved by you?
How could it be any better than this?
Cause you're all I want, you're all I need.
You're everything, everything.
Saknar Dibbe..
Hela kvällen igår tänkte jag på Dibbe. Jag saknar honom så himla mycket. Det är så tomt utan honom. Hans sätt att säga hej när man kom hem. Eller låta när man hade skinka eller kyckling. Att han alltid ville komma in på toaletten på morgonen och sitta i famnen och bli klappad, det var enda gången han ville göra det. Han var alltid så snäll. Visst kunde han bli lite irriterad på trollet som hängde efter honom som en svans, men mestadels var han jätte mysig. Dom låg och tvättade varandra och myste. Jag saknar att se honom ligga högst upp på garderoberna och spana, och det faktum att han endast låg i våran säng och sov om den var bäddad. Han såg gästsängen som hans egen säng. Jag saknar se honom stå vid balkongdörren och vilja gå ut, eller se honom sitta ute på balkongen där han spanade ut över gården. Jag saknar att höra honom när han fick syn på laserpricken som han älskade att jaga. Jag saknar till och med när han satt på balkongen och fångade trollsländor som flög förbi. Jag saknar att se honom stortrivas när vi fick besök. Jag saknar sättet han stångade handen när han ville bli klappad. Även om man höll handen högt uppe så hoppade han upp och stod på bakbenen bara för att nå, och trycka upp huvudet i handen. Det är så tomt utan Dibbe.
Lite om allt möjligt.
Första februari. Om några dagar börjar min utbildning. Den 30:e januari hade jag och Björn varit ihop i 3,5 år. På ett sätt känns det som att tiden gått jätte fort, men samtidigt känns det som att det snarare borde vara 35 år. Suck. Drömde i natt att han var jätte dum, och det gjorde att jag redan från när jag vaknade var irriterad på honom. Då blev det ju inte direkt bättre av att han struntade i att stiga upp när klockan ringde, så då hann han bara gå ut med ruffsan 10 minuter på morgon rastningen (om man nu kan kalla det morgon 12,15), och så hann han inte äta heller, för bussen går 12.40. Jag blev väldigt besviken. Så gör man inte, speciellt inte om man vet att Ruffsan måste vara ensam hela eftermiddan sen. Dessutom har han bara varit sur och irriterad hela veckan. Och jag har nästan fått förbud att vara glad, för om jag är glad har han gjort allt för att få mig på dåligt humör. Nåja, så kan det vara ibland. Jag tror det är hans dator abstinens som talar. Ibland har man lust att bara slänga ut den där datorn genom fönstret. Man blir ju lätt lite irriterad om man är trött efter att ha jobbat mycket, så nästa vecka har han ledigvecka, då borde han vara på bättre humör. Vilket gnälligt inlägg det här blev då. Kan berätta lite roliga saker, idag är det näst sista dagen på jobbet, det ska bli skönt att slippa det där nu. Trollet och Trassel är friska, men Trollet är fortfarande sur på Trassel, men det går nog över snart. I natt ska Ruffsan sova över hos mamma och pappa, jag ska åka och lämna henne innan jobbet, och sen hämtar jag henne efter jobbet imorgon. Slutar redan kl 13. Jag saknar Ebba, jag hoppas att hon får den uppmärksamhet hon förtjänar. Jag har ännu inte hört nått om när våran vovve från spanien kommer till sverige. Jag har kollat mailen ungefär 150 gånger varje dag. Men det kanske tar tid att ta alla prover och sånt. Hoppas dom hör av sig snart. Hejpe hej!