Cillans liv version 24

Sometimes when I'm lonely I get carried away,
so I'm drinking, I'm thinking I'm gonna be sad anyway..

Då är man ensam i en hel vecka, han åkte igår. Jag saknar honom. Tycker inte om att vara ensam. Vill inte vara ensam. Räcker det inte med att jag varit nere i en svacka hela veckan, måste jag bli lämnad ensam också? Hoppas han har roligt där. Jag skulle också vilja åka och träffa Sanna. Söta lilla Sanna som jag saknar så fruktansvärt mycket så det gör ont i mig när jag tänker på att jag inte fått träffa henne på så länge. Jag hoppas hon blev glad för presenterna jag köpt åt henne.

Nedstämdheten jag befann mig i igår och tidigare idag är nu borta. Måste försöka ta nya tag imorgon, så jag kommer igång igen, annars kan det väldigt lätt halka tillbaka i gamla spår igen. Men det ska nog gå bra. Idag har jag badat och klippt Ebba, hon har fått eksem på hela magen så hon håller på att nästan klia ihjäl sig, därför har jag rakat henne på magen så det får torka ordentligt (tror det är våteksem), sen har jag rakat dibbes mage också, men det beror endast på att hans käre husse inte har borstat honom ordentligt så han hade massa tovor. För en vecka sen fick jag städ mani och städade hela mina lediga dagar, sen så vände det och jag orkade inte lyfta ett finger för det kändes så meningslöst, men nu känner jag att det börjar bli dags att städa igen, dammsuga och tvätta iallafall. Har varit hos min kusin idag och hälsat på, dom har flyttat in i en lägenhet här i närheten. Efter det så har jag kollat filmen "click", den var helt okej.

Imorgon ska jag på ännu ett meningslöst möte på arbetsförmedlingen. Det är inte direkt något jag ser fram emot, vilket till största del beror på att min handläggare verkar totalt iq befriad. Jag får bara sitta där och upprepa samma saker hela tiden. Jobbar först på onsdag. Nästa vecka jobbar jag mån-sön. Har inte blivit så mycket jobbande de senaste veckorna så det ska bli skönt att äntligen få göra lite nytta. Tack och godnatt! 

Mitt och Verros nyårslöfte om att vi skulle åka till amsterdam och prova minst 10 olika sorters knark det här året kan man säga helt har misslyckats. Jag kommer inte riktigt ihåg varför just det var vårat nyårslöfte, men jag antar att vi båda var less på världen och livet. Men jag antar att knark inte är någon vidare lösning. Jag som knappt druckit någon alkohol i år, enda gången jag varit full var i maj, och det ledde ju till en mindre katastrof. Förutom det ligger väl mig alkohol konsumtion på ca 3 glas vin från januari till nu. Visst, förut så kanske jag gick ut en aning oftare, och blev då också i regel rätt så dyngrak. Men då var det mer i sällskap av vänner, men också för att då och då kunna bara låta bli att tänka och analysera, utan bara vara den jag vill vara, glad, öppen, spontan. Men det var på tiden när jag var så djupt ner i träsket man bara kan komma. Men på nåt konstigt sätt så känns det att mitt liv var mer innehållsrikt när jag var deprimerad, och varje dag bestod av oändlig ångest och panikångest attacker, som att mitt liv var mer intressant då, när allt var så svart. Nu verkar jag ha kommit in i någon slags gråzon, när inget spelar någon roll, jag är inte glad, men jag är inte ledsen heller. Förut fyllde jag min dagbok med hur hemskt mitt liv var, och att det inte fanns någon mening, mörka tankar, mörka handlingar, sorgliga dikter om krossade hjärtan och liv som inte hade någon mening. Då hade jag i alla fall det. Och ärligt talat så verkar folk gilla att läsa sånt. Men nu, om jag överhuvudtaget skriver något, så blir det något i stil med "idag var jag på coop och köpte hårdbröd, för jag hade fått en rabatt kupong med posten", och vem fan tycker det är intressant att läsa sånt?

Visst, jag mår relativt bra nu, ingen ångest, inga försök att dämpa smärtan inombords, eftersom den också suddats ut. Man kan säga att jag är lycklig, jag har en pojkvän jag älskar, 4 underbara djur som förgyller mina dagar, jag bor i samma stad som min familj igen, i en lägenhet man inte får cellskräck i och jag har ett jobb som jag tycker är helt okej. Men ändå känner jag att det är något som fattas, och jag vet inte riktigt vad. Det jag vet är att mitt liv känns ganska meningslöst, jag vill som göra något större, utvecklas, inte bara så stilla på samma ställe och trampa. Jobbet som personlig assistent kändes givande från början, när det var nytt, då kände jag en verklig glädje varje dag efter jobbet när jag ännu en dag spenderat för att göra livet bättre för någon annan. Men nu, nästan ett år senare är jag ganska less, det finns inga utvecklings möjligheter överhuvudtaget, det jag kan, kan jag och mer än så blir det inte. Nu går allt bara på rutin. Jag vill på något sätt få utlopp för all min kreativitet som finns inom mig men som aldrig kommer till sin rätt. Jag vet inte vad jag vill bli, eller överhuvudtaget vad jag vill göra, så jag har inget som helst mål att arbeta mot. I grund och botten har det inte hänt ett skit sen förra året, jag är fortfarande lika vilsen som jag var då. Jag har befunnit mig i den här gråzonen i 1,5 år, och jag har ännu inte minsta idé åt vilket håll jag är påväg. Det känns som om jag kommer bli kvar här för alltid. Så på det sättet förstår jag nog ändå varför jag och Verro hade det där nyårslöftet, vi ville helt enkelt bryta mönstret, och göra något som ingen förväntar sig av oss, vara oansvarig och göra något så radikalt. Men det kommer nog aldrig hända, jag är ingen person som är oansvarig, jag gör aldrig något radikalt, även om jag vill. Jag är väl för feg helt enkelt. Dessutom gillar jag ansvar, då känner man sig åtminstone lite viktig. Men det skulle vara skönt att nån gång då och då få släppa allt ansvar jag faktiskt tar, och bara vara lite oansvarig. För mig har det aldrig handlat om att gå ut och festa och ha kul, visst har jag haft kul, men det har mer handlat om att supa bort förståndet för en kväll och kunna släppa allt ansvar för en gångs skull. Det är väl också därför jag har haft en förmåga att dricka lite för mycket när jag väl druckit, så man inte råkar nyktra till och få ångest för hur man betett sig. Nej, det får man sin beskärda del av dan efter iallafall.

Ibland förvånas man av folks trångsynthet. Kan man verkligen vara så ovillig att ändra på sig? Att erkänna att man har fel? Man förlorar så mycket på det, fast det kanske dom inte ser. Jag kan vara snabb på att döma folk, men allt som oftast visar det sig att första intrycket verkligen inte säger allt, om ens något. Alla är värd en andra chans, alla kan förändras, och det är inte alltid man ser vilken fin människa man verkligen stött på vid första anblicken. Jag har inga problem med att erkänna att jag har fel. Alla kan ha fel. Man kan inte bete sig hur som helst bara för att vinna så mycket själv på det som möjligt. Man måste också räkna in hur andra känner och mår tack vare ens agerande. Man kan inte vara så självupptagen att man låter andra lida bara för att få sin vilja igenom, speciellt inte när det inte ens är upp till en själv. Ibland måste man helt enkelt acceptera att saker är som dom är, och bara försöka göra det bästa av situationen. Jag tycker inte man ska tycka illa om någon man inte ens känner, och inte ens försökt lära känna. Ibland måste man lyssna, och verkligen försöka förstå, och vara öppen för andras känslor och tänkar. Man kan ju inte alltid förstå hur andra känner, men man måste åtminstone kunna förstå att dom kan känna så. Man måste tro på att folk inte alltid vill en illa.

_{I can't stand to fly, I'm not that naive,
I'm just out to find the better part of me.}

_{I wish that I could cry, fall upon my knees,
find a way to lie about a home I'll never see.
It may sound absurd but don't be naive,
even heroes have the right to bleed.}

_{I may be disturbed but wont you concede,
even heroes have the right to dream.
And it's not easy to be me.}

_{You can all sleep sound tonight,
I'm not crazy or anything.}

_{I can't stand to fly, I'm not that naive.
Looking for special things, inside of me.}

_{It's not easy to be me...}