Cillans liv version 24

Hela kvällen igår tänkte jag på Dibbe. Jag saknar honom så himla mycket. Det är så tomt utan honom. Hans sätt att säga hej när man kom hem. Eller låta när man hade skinka eller kyckling. Att han alltid ville komma in på toaletten på morgonen och sitta i famnen och bli klappad, det var enda gången han ville göra det. Han var alltid så snäll. Visst kunde han bli lite irriterad på trollet som hängde efter honom som en svans, men mestadels var han jätte mysig. Dom låg och tvättade varandra och myste. Jag saknar att se honom ligga högst upp på garderoberna och spana, och det faktum att han endast låg i våran säng och sov om den var bäddad. Han såg gästsängen som hans egen säng. Jag saknar se honom stå vid balkongdörren och vilja gå ut, eller se honom sitta ute på balkongen där han spanade ut över gården. Jag saknar att höra honom när han fick syn på laserpricken som han älskade att jaga. Jag saknar till och med när han satt på balkongen och fångade trollsländor som flög förbi. Jag saknar att se honom stortrivas när vi fick besök. Jag saknar sättet han stångade handen när han ville bli klappad. Även om man höll handen högt uppe så hoppade han upp och stod på bakbenen bara för att nå, och trycka upp huvudet i handen. Det är så tomt utan Dibbe.