Cillans liv version 24

Hade det inte varit för Ruffsan så är det frågan om jag överhuvudtaget hade levt idag, så dåligt som jag mådde där ett tag. Allt som gjorde ont, all sorg, all ångest, all ensamhet. Ingen kan förstå vad jag gick igenom. Inte ens mina bästa vänner såg det, eller ville se. Men sen kom Ruffsan, en rädd liten oskyldig varelse som behövde min kärlek mer än allt annat.  Hennes ögon fick mig att smälta inombords. Där var jag, redo att ge upp, men så kom hon, min ängel. Det finns inget i världen som jag är så tacksam för som för Ruffsan. Hon är mitt liv, djuren är mitt liv. Dom kommer alltid i första hand, ingenting kan någonsin ändra på det. Visst blev inte allt en dans på rosor för det, men jag hade åtminstone en anledning att kliva upp på morgonen. Jag kommer ihåg att Ruffsan väckte mig kl 4 varje morgon första veckan, jag klev upp, vi tog en promenad, så fick hon mat i sängen, rostbröd med ost och smör på. Av någon anledning var det det enda hon vågade äta, det kanske var för gott för att motstå eller nåt. Hela dom två-tre första veckorna vågade hon inte gå ner på golvet, enda gången hon inte låg i sängen var när vi var ute. Det tog månader innan hon vågade sova på golvet, och smyga ner för trappen. När jag tänker på det så kan jag inte förstå att det är samma hund. Vilket arbete det har varit, och fortfarande är. Hur många gånger har jag inte önskat att hon skulle vara som alla andra hundar? Men hon är inte som alla andra hundar, hon har aldrig varit det och kommer aldrig bli det, och det spelar ingen roll. Hon är min, och jag älskar henne, och jag skulle aldrig vilja ändra på henne.


Ruffsan ca 7 månader, då hade hon bott hos mig i två månder.

Ruffsan 3 år, förra året på semestern. Hon har blivit lite hårigare.. :)