Varför måste jag alltid vänta?
Hela våren har gått åt till ett evigt väntande känns det som. Ska det verkligen vara såhär besvärligt? Är det ett tecken på att det inte är meningen att han ska bli min? Men jag såg det ju, jag såg det på en gång, vid första ögonkastet så såg jag att han var min, han var den jag letat efter. Utan att jag egentligen vetat att jag har letat. Men ska det verkligen vara såhär besvärligt? Vänta och vänta och vänta. Jag vet fortfarande inte helt säkert att han kommer den 26:e april. Jag hoppas, jag hoppas så innerligt att han gör det. Det känns som jag ska gå sönder av längtan. Men det känns att det är nära nu, det där datumet, jag drömmer om honom på nätterna och jag tänker på honom på dagarna. Hur det kommer gå och hur han kommer vara. Nu väntar jag bara på ett mail eller ett samtal som säger att allt är grönt. Kanske imorgon. Hoppas.