Cillans liv version 24

Har nyss pratat med en tjej från julie rescue om hunden jag funderar på att adoptera. Tydligen så är han lite osäker, men det var/är ju ruffsan också, och det har ju gått att träna bort nästan helt. Nu ska jag prata lite med Björn när han kommer hem så kanske vi kan bestämma hur vi ska göra. Tydligen har han varit deprimerad sen november när hans bror, som han bott tillsammans med hela livet, blev adopterad. Stackarn. Jag började nästan gråta när hon sa att man märker att han bara längtar efter kärlek och ett eget hem. Jag kan ge honom det, varför tveka? Det är så hemskt att lever där i sina skjul i flera år utan att ha någon som bryr sig om bara dom. Självklart så bryr ju sig dom på julie rescue, men det finns ju ingen möjlighet att dom kan ge lika mycket tid och uppmärksamhet till alla som jag kan ge till bara honom. Jag vill, jag vill, jag vill. Men samtidigt så innebär det en stor förändring, och som många känner till så är jag lite livrädd för förändringar. Tänk så går han inte alls ihop med katter? Eller så är han ilsken mot barn? Det kan ju egentligen gå hur som helst. Hon sa ju själv att det är faktiskt lite som att köpa grisen i säcken. Men ska man verkligen låta bli, bara för att det KAN gå dåligt? Nej, det här tål att funderas på. Men beslutet är ju inte bara mitt heller. Det kan ju faktiskt också gå jätte bra, han kanske trivs jätte bra och tycker om ruffsan och inte alls bryr sig om katterna. Allt går att träna. Fast det är förstås inte säkert att man får det resultat man vill. Nog om det här för tillfället.

Var på hälsokontroll idag. Hade bra blodtryck, koletrol, blodvärde, syn och hörsel. Jag var dessutom en halv cm kortare än jag trodde. Har jag börjat krympa?