Cillans liv version 24

Det var trevligt med besök igår, Eva är så trevlig och gullig. Jag lagade mat och efterrätt som vi åt efter dom varit på guidad tur i gruvan. Jag orkade inte följa med eftersom jag varit där massor med gånger, senast i februari. Så jag stannade hemma och tog hand om Zeb istället. Man önskar att vissa andra kunde vara lite mer som henne, tänk vad livet hade varit lätt då. Jag är trött på alla bråk som skapas bara på grund av en person. Vi har som fastnat här, vi försöker gå framåt men man blir alltid tillbaka hållen. Jag vill inte att det ska vara så, jag förstår inte hur man kan bete sig så. Men hon verkar inte bry sig, inte ens fast hon riskerar att förlora sin egen son på kuppen. Jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Jag har aldrig varit elak mot honom, eller tvingat honom göra något, det enda jag har varit är snäll, och stöttat honom när han har haft det jobbigt och uppmuntrat honom att göra saker som han inte trott att han klarar av. Jag gör allt för honom. Men det spelar ingen roll för HON tycker inte att jag är bra för honom. Men vad vet HON vad som är bra för honom, hon känner honom inte ens, han har aldrig kunnat prata med henne. Det enda hon får honom att göra är att må dåligt. Han vill inte ens hälsa på henne, han tror att om han isolerar sig från henne så kan hon inte få honom att må dåligt. Jag får tjata på honom att han ska ringa, det är ju ändå hans egen mamma, trots att hon hatar mig. Jag har begravt stridsyxan, men faktum är att jag snart inte orkar mer. HON tär på vårat förhållande. Ingenting jag gör är någonsin tillräckligt. Jag vet att jag inte har gjort något fel, och på den punkten kommer jag aldrig ge mig! Jag har sagt att jag inte bryr mig om dom kommer hit, eller bor här. Det här är mitt område, här kan hon inte skada oss. Men jag åker inte dit, jag ska aldrig sätta min fot innanför deras dörr, jag vägrar försätta mig i den situationen igen, vara beroende, bli hotad med att bli utslängd eller vad som helst. Jag är inte lika svag som jag var för två år sen. Vi har egna pengar, en egen lägenhet, en egen bil, ett eget liv. Inget av det kan hon ta ifrån oss. Men det är egentligen tragiskt hur hon kan bete sig såhär mot sitt eget barn. Personligen så spelar det inte mig någon roll om vi aldrig någonsin åker dit igen, eller träffar dom. Men det är ju inte mig det handlar om. Någonstans måste gränsen dras och min går här!