Cillans liv version 24

Att Dibbe inte finns med mig längre. Ibland pratar jag om honom som om han fortfarande ligger på garderoben och spanar. Det är lätt att glömma många saker. Glömma bort att sakna är det värsta, ibland händer det också. Idag har jag tänkt på Dibbe, min ögonsten, jag vill prata om honom, jag vill att folk ska se hur underbar han var. Men att börja prata om en katt som är död känns fel. Visst kan jag säga Dibbe VAR det och Dibbe VAR det, men han ÄR inte längre. Jag har två katter som ÄR. Men ingen ÄR som Dibbe VAR. Jag vill inte tänka på honom som om han är död, det är för jobbigt. Det är väl det som kommer över mig ibland, när det är mycket prat om sina djur, jag ser Dibbe inte som död, han är bara inte här just nu. Och i det vardagliga livet tänker jag kanske inte så mycket på det eftersom man har så mycket med de andra djuren. Men det är faktiskt så, Dibbe är död, och jag kan inte acceptera det. Det gör för ont. Den tomhet jag känner när jag väl sätter mig ner och tänker på att han faktiskt är borta för alltid är mer än vad jag klarar av just nu. Jag känner bara att den obehagliga känslan sprider sig i kroppen ju längre jag tänker på det, och då är det lätt att jag försöker tänka på nåt annat, glömma bort, förneka. Jag vill inte att han ska vara död, jag vill inte att Molly ska vara död, jag vill ALDRIG att Ruffsan ska dö, eller min älskade Trollet eller lill-Trassel. INGEN av dom får någonsin lämna mig.