Cillans liv version 24

Nu har jag kommit ur det, deppigheten alltså. Eller ja, det finns ju alltid en viss grund deppighet. Men just den deppigheten jag skrev om för några dagar sen har i stort sett gått över. Kulis är helt okej. Jag trivs där, jag har en bra handledare, dagarna går fort, det är inte så att jag känner att jag inte vill gå dit. Men ändå så känner jag att det där inte är riktigt min grej. Jag gillade anrikningen, jag kan inte förklara varför jag gillar det mer, men jag bara gör det. Trots att vi inte hade någon handledare och massa sånt. Det kanske är så att jag tycker att anrikningen är en mycket mer intressant process. Ja, jag vet inte. Man får väl se var man hamnar.

Jobbar natt nästa vecka, vilket har framkallat en viss ångest hos mig. Jag hatar att jobba natt, en veckas konstant illamående, fruktansvärd trötthet och hunger. Jag mår illa för att jag är trött, jag kan inte äta för att jag mår illa, jag blir ännu mer trött av att inte äta. Det jag äter på en dag är en macka på natten och fil och flingor när jag vaknar på eftermiddagen. Jag sover från 7-16 sen är jag vaken och äter, sen är jag så trött så jag måste vila innan jobbet sådär mellan 18-20. Sen vid 21 åker jag igen. Inte roligt. Speciellt inte när man vet att hundarna blir lidande. Det är jobbigt när man är trött och inte orkar med dom lika mycket som man borde. Och min stubin är inte speciellt lång när jag är trött. Just nu behövs det en lååååååååååååååååååååååååååååång stubin med Clinton. Han är helt omöjlig. Blir jag arg på honom så får jag dåligt samvete för han är ju faktiskt världens finaste kille. Man smälter när han kollar på en med hans mörkbruna ögon, och ser lite sådär ledsen och oförstående ut. Mattes lilla gubbe.

Snön har kommit, säkert en halvmeter sen igår. Har skottat gården 4 gånger. Det är ganska skönt att vara ute och ploga, skönt väder, ingen tung snö. Clinton busar i snön. Han vägrade gå in idag. Husse fick bära honom. Det är inte lätt, han väger ju ändå kring 30 kg nu.