Cillans liv version 24

Jag förstår inte hur endel tänker. Dom skaffar djur, och sen gör dom sig av med dom, av diverse anledningar. Om man skaffar djur så ska man ha med i beräkningen att en hund då t.ex. kan leva i 15 år. Livet förändras på 15 år, vad som gäller nu kommer förmodligen inte gälla om 5 år eller om 10 år. Man kanske skaffar barn, flyttar in till en större stad, får nytt jobb eller vad det nu kan vara. Allt det ska man ta med i beräkningen innan man skaffar ett djur. Jag inser ju att vissa saker kan man inte göra så mycket åt, att någon blir allergisk exempelvis, då kanske man inte har så mycket val än att omplacera. Men i andra fall så får man väl själv anpassa sig efter djurets behov, det var ändå inte djuret som skaffade mig, det var jag som skaffade djuret. Om det innebär att man kanske måste skaffa hundvakt, eller tacka nej till resor, vissa jobb, fester och allt annat det nu kan vara. Man lämnar inte bara bort sina djur, sätter ut dom till salu på blocket bara för att man ska kunna åka på semester. Uppoffringar kallas det. Jag är mycket väl medveten om att jag inte bara kan packa väskan och dra till turkiet två veckor, jag var medveten om det för 5 år sen när jag skaffade Ruffsan, jag är medveten om det nu, jag kommer i framtiden vara medveten och acceptera att det är så. Det är ett val jag har gjort. Visst- man kan få hundvakt eller kattvakt, men det är verkligen inget man kan räkna med. Jag vet att om jag vill åka på semester så är det bara att packa in mina två hundar och två katter i bilen. Allting måste planeras, man måste bo på ställen där djur är tillåtna, man måste ha med mat till alla djuren, kattlåda med sand i till katterna m,m, m.m. Man kan inte lämna dom i bilen, man kan inte lämna dom ensamma på nya ställen speciellt länge. Man kan inte bara åka iväg till stranden en hel dag eller bara åka och shoppa. Djuren ska alltid finnas i beräkningen. Men nu handlar ju det här inte bara om semester. Utan det handlar i allmänhet om att när man köper ett djur så binder man sig till det djuret under hela dess liv. Aldrig ska mina behov gå före djurens. Att vara djurägare och samtidigt jobba heltid innebär ett himla massa pusslande, dom flesta veckor går förbi utan att jag och B knappt ses alls bara för att vi går olika skift så inte djuren kommer i kläm och behöver vara ensamma för länge. Det gör ont i mitt hjärta varje gång jag måste lämna hundarna ensamma även om det är bara för ett par timmar. Jag förstår inte dom som kan lämna sina djur 9 timmar varje dag, 5 dagar i veckan, året runt. Det är inget liv för hundarna. Jag förstår inte dom som bara kan sätta ut sina djur på annons, som att dom inte betyder något för en. Älskar inte dom sina djur? Mina djur är min familj. Jag värderar dom lika högt som alla andra jag älskar. Jag kommer aldrig välja en utomlandsresa före mina djur. Att annonsera ut sina djur när man känner att det inte passar längre är väl samma sak som att sätta ut sina barn på annons när dom blir jobbiga, gråter för mycket, eller man kanske helt enkelt bara vill åka till bulgarien i några veckor. Djur är som barn ens ansvar. Jag har valt att skaffa djur, dom är mitt ansvar, ingenting man bara slänger ut när man inte känner för det längre. Visst har jag också perioder när dom driver mig till vansinne, men det är ingenting mot för den kärlek dom ger mig. Jag känner inget behov av att se världen, jag har allt jag behöver och vill ha här, hos mig, och för alltid i mitt hjärta. Ruffsan, Clinton, Trollet och Trassel. Och självklart i mina tankar även Molly, Ebba och Dibbe- mina små pälsänglar.