Cillans liv version 24

Sitter och läser gamla dagboksinlägg. Jag känner mig ganska vilsen när jag läser. Alla starka känslor man hade då om det ena och det andra har bara tynat bort och så sitter man här med ingenting. Inget är bra, inget är dåligt. Inga känslostormar, inget hat, aldrig mer krälar man på botten eller lever uppe i det blå. Kvar blir då en ganska grå och tråkig medel väg. Kanske är det meningen att livet ska vara mer dramatiskt när man är 17 år. Kanske är det att växa upp att inse att allting är inte svart eller vitt, på liv eller död. Jag kan inte förneka att jag mådde dåligt under gymnasiet. Jag försöker låta bli att ifrågasätta mina känslor jag hade då. För det jag kände då, det var på riktigt, i min värld just där och då var det på riktigt. Det värsta som fanns var folk som ifrågasatte mig. Visst har inte livet som tonåring alltid varit lätt, det har faktiskt varit ganska jobbigt och svårt för mig, men det var ju inte heller helt fruktansvärt, jag har alltid haft min familj och mina vänner. Alla har väl sina problem. Det är ganska roligt egentligen att ha kvar dagboksinlägg från 2000 och framåt, varje dag skrev jag. Då och då går jag tillbaka och läser vad jag gjorde idag för några år sen. Ibland kan man undra om jag fortfarande är jag eller om jag tappade bort mig själv någonstans efter vägen. Jag lever inte längre i hopplöshetens land.