Talibanen och den gravida gospelsångerskan!
Jag utklädd som taliban och Össe som gravid gospelsångerska, Halloween 2002.
Hur mycket har jag inte fått utstå med dig Össe? Och hur mycket har inte du fått utstå med mig? Minns du lågstadiet Össe? Minns du hur irriterande och jobbig jag tyckte du var då? Men förstås, det ligger ju en viss sanning i det ännu- såhär 15 år senare. Össe ville bli lucia- och så blev hon det! Sämsta lucian of all times, tyckte jag då. Men så bönade jag och bad om att du skulle börja i min klass på högstadiet, för att jag skulle ha någon att åka buss med. Högstadiet var skrämmande, men jag hade ju dig- och från den stunden- min allra bästa vän. Som inte tvekar innan du går mig på nerverna, som alltid säger vad du tycker oavsett om jag vill höra det eller inte. Den bästa vän som ringer bara för att säga hej, och sen talar oavbrutet i två timmar. Vi har inte löst många världsproblem du och jag, men vi har då haft vår beskärda del av vilda diskussioner. Det är tråkigt att vi nästan aldrig kan ses mer. Du har ditt liv och jag har mitt, 150 mil ifrån varandra. Jag kan inte längre gå dom där metrarna mellan våra hus iförd pyjamas och pumbatofflor för att hälsa på, och allt som oftast somna på din säng och dregla på din kudde medan du höll på med annat. Vi har inte kunnat förstå oss på varandra. Du kunde inte föreställa dig hur jag kände då när jag fick panikångest i skolan, men du sa "kom och sätt dig här, du kan vara med på våran lektion", eller när jag stod där i ditt rum med blodiga armar och så mycket ångest så jag knappt visste vad jag skulle ta mig till, du sa inget, du bara fanns där- som du alltid funnits där och än en gång hade du räddat mig, bedövat min sorgsna själ. Även om saker och ting inte alls är så dramatiska längre, så vet jag att jag kan berätta vad som helst för dig, och vi låtsas iallafall som om du lyssnar. Med det här vill jag egenligen säga att jag tycker du ska flytta hem Össe, jag gillar inte det här med långdistansförhållande, jag behöver irritera mig på dig IRL.
Den gamla goda tiden. [Våra initialer finns fortarande inristade vid grillplatsen.]
Jag gör väl ett nytt försök jag skrev i går men det bara försvann,ja det var inte alltid man förstod alla problem , men det är med glädje man tänker på den tiden då du sprang emeelan våra hem och alltid utan jacka mitt på vintern , det är väl därifrån Jonas har fått det ifrån oxå det behövs inte alltid en jacka på när mqan går ut!! Alla era påhitt som man fick både se o höra det är roliga minnen, det kan ju bli ganska så lungt numera med bara Jonas hemma så nog saknar man den tiden oxå fast ni kunde ju vara ganska jobbiga ibland!!! Tänk er första biltur till verros stuga , gud vad jobbigt men ni skulle iväg med Bosses buss ni kunde minsann !!Det är tur ni kan ringa ialllafall till varandra mellan varven o prata när ni inte ses så ofta men össe kommer ju snart på kalas igen , Jonas 13år då är du oxå bjuden !