Cillans liv version 24

Dagarna går så fort när man är hemma med lill gossen, jag är rädd att jag ska vakna upp en dag och så är mammaledigheten slut, trots att den ganska nyligt börjat. Men det är ju redan två månader sen. Man borde få vara hemma längre, eller man får ju egentligen vara hemma länge om man inte måste ta ut så många fp dagar, men man måste ju ha råd att leva också. Jag vill inte behöva lämna in honom på dagis redan när han är lite över ett år. Jag vill vara hemma och leka och hitta på roliga saker. Sen är det säkert bara roligt att få vara på dagis några timmar i veckan och leka. Jag hatade dagis, men då var jag också där jämt. Pappa körde flytt och var bara hem och vände i princip och mamma hade långa dagar. Mitt barn ska aldrig behöva vara på dagis 7-16 fem dagar i veckan, varje vecka, jag tycker det är hemskt. Jag kan förstå att vissa inte har något val. Men dom som har det, dom som har tillräcklig med pengar för att kunna gå ner i tid så sina barn slipper bo på dagis men ändå inte gör det, det gillar jag inte. Dagis är ingen förvaringsplats för barn. Jag ville inget hellre än att vara hemma med mamma, och dom barn jag känner som inte är så mycket på dagis, längtar till dom får vara på dagis igen. Och det är så det ska vara, dagis ska vara nånting roligt. Nu ska jag försöka att inte tänka på att min mammaledighet har ett slut, för då blir jag ännu mer deppad än vad jag redan är idag. Jag är lyckligt lottad som har en underbar liten son som lyser upp alla mina dagar.