Livet efteråt
Då har jag ringt och frågat pappa om han kan komma och rasta hundarna imorgon när Björn har utbildning på förmiddagen och jobb på eftermiddagen. Mina rastningar är inte mycket att hurra för, kommer inte så långt när jag har så ont i höfterna. Känner mig helt värdelös som inte ens kan gå ut med mina egna hundar trots att jag är hemma, sitter bara här och möglar. Ska bli så himla skönt att Björn har ledigvecka nästa vecka, då behöver jag inte ha dåligt samvete för dom där hundarna. När han jobbar förmiddag är det också lättare för då kan jag gå ut när det är ljust, och det är nästan aldrig nån ute på morgonen under vardagarna, sen hittar jag på några aktiviteter under dagen till Björn kommer hem så hundarna inte har allt för tråkigt. Så går han ut på en promenad direkt när han kommer hem och en på kvällen. Nu blir det så att han går ut vid 9-10 tiden och sen igen vid 13-14, och sen blir det inte så mycket mer ordentliga rastningar för dom den dagen. Sandra kanske kommer hit ikväll så kan vi åka ut och släppa hundarna vid flyget, det är bra för då får hundarna springa utan att jag behöver gå.
I mina dagdrömmerier så tänker jag mig ett liv efter den här graviditeten, och i det livet så kommer jag direkt efter förlossningen i princip gå ut på värsta långpromenaderna med vagn och vovvar. Men igår insåg jag att det kommer nog dröja innan jag kan ta powerwalks. Jag kommer ha så fruktansvärt dålig kondis, det är över en månad sen jag gjorde en kraftansträngning och gick på en promenad sist, den promenaden var ca 1km lång och tog 25 minuter att gå, och sen kunde jag inte sova på natten för jag hade så ont i höfterna. Så egentligen så är det över två månader sen jag var ute på riktigt. Så kondisen är nog som bortblåst. Jag som hade en relativt bra kondis efter 4 månader på KK4 när man inte fick göra annat än springa fram och till baka och upp och ner i trappor, det brukade väl bli drygt 12000 steg på ett 8 timmars skift. Och sen kommer väl allt annat inte vara guld och gröna skogar i övrigt heller, jag kanske inte ens hinner mig ut, och jag tror inte det kommer bli helt problemfritt att gå med två hundar och barnvagn, snarare tvärtom. Och dessutom är det ju inte alls säkert att foglossningen försvinner bara för man fött ungen, nä minsann- jag har läst om vissa som har kvar det i flera år och att det tillochmed blev värre efter förlossningen. Om det blir fallet ska jag utbilda Clinton i att dra mig i en kälke eller nån slags rullstol, för jag tänker fan inte sitta inne i flera månader!
Ja, vi får väl se hur det blir, men just nu har jag väldigt svårt att försöka ställa in mig på att allt troligtvis inte kommer gå som smort i en värld av rosa fluff. Jag brukar ju annars mer förvänta mig det värsta, så man istället blir positivt överraskad. Jag får skylla detta tillfälliga hjärnsläpp på hormonerna eller nåt.
I mina dagdrömmerier så tänker jag mig ett liv efter den här graviditeten, och i det livet så kommer jag direkt efter förlossningen i princip gå ut på värsta långpromenaderna med vagn och vovvar. Men igår insåg jag att det kommer nog dröja innan jag kan ta powerwalks. Jag kommer ha så fruktansvärt dålig kondis, det är över en månad sen jag gjorde en kraftansträngning och gick på en promenad sist, den promenaden var ca 1km lång och tog 25 minuter att gå, och sen kunde jag inte sova på natten för jag hade så ont i höfterna. Så egentligen så är det över två månader sen jag var ute på riktigt. Så kondisen är nog som bortblåst. Jag som hade en relativt bra kondis efter 4 månader på KK4 när man inte fick göra annat än springa fram och till baka och upp och ner i trappor, det brukade väl bli drygt 12000 steg på ett 8 timmars skift. Och sen kommer väl allt annat inte vara guld och gröna skogar i övrigt heller, jag kanske inte ens hinner mig ut, och jag tror inte det kommer bli helt problemfritt att gå med två hundar och barnvagn, snarare tvärtom. Och dessutom är det ju inte alls säkert att foglossningen försvinner bara för man fött ungen, nä minsann- jag har läst om vissa som har kvar det i flera år och att det tillochmed blev värre efter förlossningen. Om det blir fallet ska jag utbilda Clinton i att dra mig i en kälke eller nån slags rullstol, för jag tänker fan inte sitta inne i flera månader!
Ja, vi får väl se hur det blir, men just nu har jag väldigt svårt att försöka ställa in mig på att allt troligtvis inte kommer gå som smort i en värld av rosa fluff. Jag brukar ju annars mer förvänta mig det värsta, så man istället blir positivt överraskad. Jag får skylla detta tillfälliga hjärnsläpp på hormonerna eller nåt.
Kommentarer
Trackback