Tiden står tydligen inte still.
Tänk att det om en månad är 3 år sen jag flyttade tillbaka till Kiruna. Känns som att det var rätt beslut att göra, för oss båda egentligen. Mycket har hänt sen dess, både bra och dåliga saker. Men det är väl så med livet, allt kan inte bara vara uppåt hela tiden. Saknar lilla Dibbe gubben. Det är över två år sen han dog. Jag kommer ihåg när jag precis varit hos veterinären med honom, när jag hållt honom i min famn för allra sista gången, hur det kändes, hur ont det gjorde. Som att hela mitt inre höll på att slitas i stycken. Det var nog både chocken över att jag kom in med min katt, som jag inte trodde var speciellt sjuk, blir anklagad för att vanvårda honom, och sen säger dom att jag måste avliva honom nu eller så får jag ta hem honom och låta honom plågas till döds för veterinären skulle sluta tidigare den dagen. Jag blir nästan illamående när jag tänker på hur dom där veterinärerna behandlar djur som dom inte är något värda. Och att jag fick vara där ensam, kunde inte få tag på Björn på något sätt eftersom han jobbar underjord, det var ju hans katt från början. Efter det har jag aldrig satt min fot på veterinärstationen ensam. Då när jag satt i bilen och skulle åka hem, med en tom bur, när allt gjorde så fruktansvärt ont så önskade jag att tiden kunde gå, att jag bara kunde vakna upp en dag när det inte gör så ont längre. Och det tog väl någon vecka innan jag kunde sluta tänka på det hela tiden, då blev det genast lättare. Men det gör fortfarande ont, när jag plockar fram minnena då och då. Men det kan vara bra att ibland påminnas om vad man haft och vad man förlorat, för att ta till vara och uppskatta det man har.
Tre år har gått fort, och det har hänt mycket, mycket har förändrats på tre år. Det får en att undra vad som kommer hända de närmsta tre åren.