Cillans liv version 24

Ska till veterinären imorgon med Ruffsan. Samma ångest varje gång. Man är rädd att dom ska hitta något allvarligt fel, och om dom nu hittar ett fel så är det inte alls säkert att det är vad dom tror. Dom gillar ju att ge dödsdomar och operera bort saker till höger och vänster helt i onödan. Så på ett sätt känns det totalt meningslöst att gå dit. Men säger dom inget vettigt så får vi helt enkelt packa in oss i bilen och åka till Öjebyn. Jag hoppas det inte är någon fara med Ruffsan. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne? Kan inte alls tänka mig ett liv utan min lilla Ruffs vid min sida. Hon som varit min trognaste vän de senaste 6 åren och hängt med mig på allt. Vi har nog varit lika beroende av varandra hon och jag. Idag sa jag till henne att hon måste leva till hon är minst 20 år. Jag hoppas på ett under att veterinärerna för en gångs skull är vettiga och inte så jävla sura och dryga och otrevliga som dom alltid är. Jag hatar dom! Och det plågar mig nåt så fruktansvärt att behöva gå dit med min lilla skatt.